Gudastyrd att finna den rätta, min själsvän.
Älskade kvinnor, fotograferade dem, ställde ut portätt på Moderna Museet. Vilket guldläge, skulle man tycka. Jag vaknade pigg och utvilad, efter en lång natt i bilen. Köpenhamn började skymma och jag ville se byn. Vid åtta tiden lämnade jag hotellet vid huvudbanstationen och gick mot rådhusplatsen. Det var svinkall, mycket fukt i luften. Vid Tivoli fann jag en Pub, drak en öl och kände värmen åter. Huttrande över Rådhusplatsen, så kallt! .. in på ströget fann jag vad jag sökte, ett dansställe med musik och värme. Exalon, stället alla kände till då, nu heter det Absalon, men ser ut att leva vidare i gammal stil. Jag hängde av mig min militärjacka i garderoben, såg möjligen lite främlingaktigt ut, med en sjömans skarf runt halsen. Stog i dörröppningen och tittade på de dansande, så tog musiken slut. Jag bjöd upp, första bästa dam intill mig, och på köldstela ben försökte jag få kroppen att vakna till musiken.
Vi Stockholmare är inte vana att höra danska språket talas, vi har svårt att höra de olika orden. Jag tog till min engelska. Som den kavaljer jag var följde jag damen till hennes bord. och dör satt en kvinna, med liknande kläder som min danspartner, och de bad mig slå mig ner. Jag minns att jag sneglade på henne och hon var det vackraste kvinna jag sett. Flickorna var tvåeggs tvillingar och liknade inte varandra så mycket annat än på kläderna.
Så träffade jag Anne-Marie, hon fyllde snart mitt hjärta och huvud, jag vsr så lycklig. Att mitt ungkarlsliv bara varade i 14 timmar var helt oväsentligt. Jag var fast för alltid!
Historien slutar inte här, men jag funderar ibland om hur detta var möjligt!
I dag är det naturligt för mig att inte tro på tillfälligheter, om vi är öppna för försynen.
Den hade haft ett styvt göra. Först reda ut mitt äkten skap och låta min journalist vännina vara st frigörande sprängkil. Sen stoppa alla tåg i Sverige och skicka min vännina till Utlandet. Få mig att ställa upp och skutsa henna 60 mil. Efter bad och vila, gå raka vägen, med en stärkande öl, till Exalon, inte mycket mer än 500 meter och dansa med Anne-Maries tvillingsyster, och föra mig till Anne-Marie. Till saken hör att Anne-Marie som arbetade inom sjukvården var trött och önskade inte att följa med sin syster och sin väninna ut på dans. De gav sig inte och mer eller mindre tvingade Anne-Mari med.
Av gudsnåde styrd och sammanförd, utan tvekan!
Så nu efter 40 år tillsammans med Anne-Marie, är allt jag ser omkring mig ett resultat av vårt allra första möte.
Våra barn och barnbarn. Huset vi ritade och byggde tillsammans. Segelbåten vi seglade i mörker och blåst
och klarade oss efter en grundsöt mitt i natten. Anne-Marie du var mitt centrum.
Hon är saknad...... Kim
Att ta avsked av en Kärlek!
Jag hade skjutsat barnen till bussen, vädret var regnigt och blåsigt.
Jag var snart tillbaka till soffan och framför tv med morgonprogrammet. Drack min kopp kaffe.
- Du fick köra mycket nu, sa Anne-Marie. Hon satt i soffan mitt emot mig och jag i den andra soffan.
Så la hon huvudet bakåt och skippade efter andan.
Jag sprang efter min lilla flaska med nitroglycerin spray,som jag som hjärtpatient får och sprayade tre gången under tungan och la henne ner i soffan. Min Anne-Marie..
Ibland tog hon ett andetag, ... jag ringde ambulans och blev kopplad vidare till en sköterska.
Fick instruktioner att lägga henne på golvet. Sötte bort soffan och lyfte ner henne.
Jag blåste in luft, ...första gången blev det fel, luften pressades ut genom näsan. Så höll jag om näsan och blåste, tryckte på bröstkorgen, räknade högt, sköterskan hörde mig i mobilen, som jag kopplat högtalande.
Anne Marie andades inte, och jag fortsatte, fortsatte och räknade högt. Sköterskan fick mig att öka takten, räknade till 30 tog ett nytt andetag, och räknade till trettio.
Genom glasdörren mot trädgården, kunde jag se Ambulanserna komma. Jag lämnade snabbt Anne Marie, rusade ut och vinkade, de såg mig och jag rusade in och fortsatte hjärtmassagen.
Ambulansmännen tog över, jag gick åt sidan, men Anne-Marie visade inga tecken till att andas själv. De klippte upp hennes BH och anslöt hjärtmaskinen som gav elchocker, jag såg hur hennes kropp ryckte till, men andningen kom inte igång. åtgärderna gav inget resultat och man beslöt att köra till Lund i högsta fart. De fick med Anne-Maries ID kort, jag följde båren ut till Ambulansen, lyfte hennes arm för att den inte skulle komma i kläm, när båren sköts in i Ambulansen.
På med jackan och in i bilen. Jag försökte följa med ambulansen, men de körde för fort för mig.
Framme i Lund fördes jag till ett väntrum intill Akuten. På vägen till Lund ringde jag min son Allan, hans fru jobbade på lasarettet och det dröjde inte länge förrän de kom.
Jag fick kontakt med de andra barnen, alla våra sex barn.
så kom läkaren in... det gick inte! att rädda Anne-Marie. Det ofattbara hade hänt. Min Anne-Marie
hade lämnat mig, och barnen.
Vad som sedan hände, smärtan hos barnen, den outhärdliga smärtan, och hur de gav varandra kraft.
Min egen reaktion, obegripligt kall. Visst grät jag med barnen, Jag tror att de antidepressiva tabletter jag tagit sen många år, medverkade till att min sorg inte fick sitt naturliga utlopp, om det finns ett sådant.
Min stora kärlek Anne-Marie försvann ur mitt liv, vi hade växt samman som siamesiska tvillingar. Vi var nästan alltid tillsammans. I fyrtio år alltid samman och jag älskade henne över allt på jorden.
Hur ska jag ta avsked, hur .. när man säger "tills döden skiljer er åt" men döden skiljer inte kärleken.
...i tårar.. Kim Orheden
